lördag, november 23, 2013

Vinter tar sin form...

Jul, snö, vintern...
Tanken väcker känslan i magen på julaftonsmorgon av vad som kan tänkas vänta under granen, lukten av julmat som svingar genom rummet i små sakta vågor och myset framför den öppna brasan med Kalle Anka i full fart på tv:n. Nu känner man att det inte är långt kvar. På gatorna är det redan i full gång med alla juldekorationer som gran, ljus och skyltning i affärsfönstren och hemma börjar tanken på att sätta upp adventsljusstakarna gro. Bara tanken på vintern med sin kalla kyla, sina mörka dagar och den tjocka snön som faller ner på marken sakta, sakta, sakta får mig att rysa i kroppen. I tisdags när jag efter skolan promenerade vägen fram genom centrum mot centralstationen såg jag hur de hade hängt upp julbelysningen hela gatan ner och jag fick en sån där riktig julfeeling och insåg hur snabbt tiden har gått sen sommaren. Allt går så fort. Man hinner inte tänka efter. Så jag tog tillfället i akt och struntade i att min buss gick om 2min och saktade ner tempot och bara levde i nuet. Tog mig tid och kollade runt i skyltfönstren och slog på stort med att köpa förstklassig Mocka Latte på underbara ExpressoHouse. Man måste göra det vissa stunder.
Har ni upplevt detta årets första julfeeling ännu? skriv gärna :) Älskar att läsa era kommentarer och frågor :)
Ha det bra
Kramar och Kärlek

                                                   ♥

lördag, november 16, 2013



Hösten biter tag

Intro...

Första dagen då vårt stora äventyr skulle ta sin början vaknade vi yrvakna och fnissiga. Det sista som skulle packas gjordes klart medans vi försökte få ner lite energi i magarna. Väl klara stod vi sedan i hallen trötta och uppiffade, redo att ge oss iväg. Jag kände mig lite sådär kaxigt när man steg utanför dörren med känslan att jag...lilla jag från landet skulle till storstaden. Så jag tog självklart tillfället i akt och tänkte mig att jag skulle göra en klassisk runway-walk nerför altantrappan. Att smidigt glida ner och inta marken under mina fötter som en stjärna. Men...SÅKLART mitt i min drömbild, där jag var Marilyn Monroe som steg ner från nobeltrapporna, så hör jag min pappa ropa från gatan..."GRUPPBILD!!!! Ställ ihop er på trappan!!!"  Min snygga runway-walk blev istället en bokstavlig glidning nerför trappan där jag halkar och landar på endan. Så snygg och klassiskt blev det.

Efter att pappa förevigat "första-fotsteget-ut-från-trappan-första-steget-mot-London"-ögonblicket så vandrade vi fyra nerför vår gata vidare mot vår färdkost som var det lyxigaste, säkraste, mest snyggaste du kan få tag på när du ska resa långt.....Skåneexpressen 337 mot Tomelilla!!! YEAH!! Vi skulle få åka med stil till England.

Efter en halvtimmes bussresa med skrikiga barn, bortrullande resväskor och trevliga morgonpiga skolelever nåde vi tågstationen där vi byte och tog tåget mot Malmö där åkturen blev betydligt lugnare.
Vi hamnade (såklart) på det bästa platserna bredvid toaletterna där ett märkligt ljud ständigt upprepade sig. Mmm?
Framme i Malmö bar det av till Danmark där vi skulle ta flyget från Kastrup mot Gatwick.
På flygplatsen i Kastrup checkade vi in bagaget efter ett typiskt pappa-syndrom vid incheckningen av boardingcarden där apparaten var fullt funktionsduglig med enligt pappa helt kass och död. Efter en hel del svordomar fick lugna mamma ta över situationen och äntligen blev allt fixat. Nu kändes resan verklig. 
En sak jag bara måste dela med mig av som inträffade under väntetiden på Kastrup när vi begav oss till gaten för att inta flygplanet. I en kö bland 1000 andra människor märkte mamma och alla tittade. Hon trodde att alla tittade på henne (typiskt haha) och frågade genast hur hennes hår såg ut. Till sin besvikelse upptäckte hon att inte var henne alla tittade på utan 5 man bak stod finansnissen Mr. Borg med hästsvans och allt omringad av vakter som ställde sig i smått försvarsposition beredda att angripa mamma som bara stod och stirra själv.

Nu tänker ni säkert kära läsare "oj vilken konstig familj och nä detta kan inte vara sant" men jo gottfolk det är helt sant och bara en helt vanlig dag i familjen Pålssons vardag.
Så utan autograf och utan några inre skador lastades vi ombord på flygplanet och resan kunde ta sin början...